Här är början på min inledning till Madame de Sévigné: Brev, som utkommit på Atlantis (www.atlantisbok.se). Jag har gjort urval, inledning och översättning.

Marie de Rabutin Chantal föddes 1626 i Paris på det som då hette Place Royale och som var ett av stadens eleganta bostadskvarter. Platsen är väl bevarad och anses av många som den allra vackraste i Paris; idag heter den Place des Vosges. Här bodde den mäktige kardinal Richelieu, hit hade Corneille förlagt en av sina komedier, La Place Royale, och långt senare skulle Victor Hugo bo där. Marie skulle bo hela sitt liv i dessa kvarter, som brukar kallas Marais, till slut i Hôtel Carnavalet, som idag är stadsmuseum. Föräldrarna dog tidigt men Marie togs om hand av morbror och moster i familjen Coulanges. Hon fick en gedigen uppfostran, lärde sig utmärkt italienska och användbar spanska och latin, fick goda läsvanor som höll i sig hela livet: hon var påfallande beläst i religiös, filosofisk och historisk litteratur, hon kunde den aktuella dramatiken, poesin och romanlitteraturen och hon citerar ofta från minnet.

Marie gifte sig 18 år gammal med Henri de Sévigné, en adelsman från Bretagne. Från och med nu och resten av livet är hon Madame de Sévigné. Mannen var enligt samstämmiga uppgifter en odåga som bedrog henne och slösade med familjens pengar, lyckligtvis skyddades hennes egna av ett slags äktenskapsförord. Mannen dödades 1651 i en duell som gällde en annan kvinna. 25 år gammal var Madame de Sévigné änka med två små barn: Françoise Marguerite, född 1646, och Charles, född 1648. Hon kommenterar sällan eller aldrig sitt äktenskap men i ett sent brev, 13/11 1687,  skriver hon att maken hade lämnat henne i en ”avgrund”. Att hon kravlade sig upp tackar hon sin förmyndare för: morbrodern, abbé de Coulanges, ofta förekommande i breven med den kärleksfulla  beteckningen le Bien Bon. Han skulle också fortsätta att ta hand om hennes affärer. Hon var ingen fattig änka utan hade en gedigen förmögenhet, egendomar i Paris, Bretagne och familjehuset Les Rochers, som ligger i Vitré, på vägen till Bretagne. Hon gifte inte om sig och det finns inget skvaller som tyder på att hon någonsin höll sig med älskare.

Madame de Sévigné har blivit berömd för sina brev. Den franska utgåva jag har använt till detta urval har samlat 1371 brev, en liten del av dessa är brev riktade till Madame själv men de allra flesta är av hennes hand. Hon skrev säkerligen många fler brev än så men alla förstördes efter hennes död och det vi har är de brev som bevarats i avskrifter. Mest berömda är hennes brev till dottern, en korrespondens som inleddes när dottern gift sig och flyttat till Provence. Madame började emellertid skriva brev långt tidigare, det första bevarade brevet är från 1648 och hon fortsatte hela livet att skriva brev till oftast manliga vänner och släktingar. Dessa skiljer sig från de kärleksfulla breven till dottern och demonstrerar istället hennes raska språk, skarpa iakttagelser och hennes rappa omdömen. Jag föreställer mig att dessa brev är den så att säga skriftliga versionen av den konversationskonst som Madame tidigt utvecklade i flera berömda salonger. Hon inledde detta societetsliv redan som gift och fortsatte som ung, vacker och spirituell änka i de salonger man förknippar med Mme de Rambouillet, Mme de Scudéry, Mme de Lavardin. Det handlade om en salongskultur som utvecklades i utkanten av den hovkultur, som förknippades med slottet Louvre och som sköt fart när den karismatiske och allsmäktige Ludvig XIV på 1670-talet började bygga upp sitt Versailles. Salongskulturen kunde rentav vara en fristad undan den mer ”officiella” och strikt reglerade hovkulturen. I salongen ägnade man sig åt konversation om liv och litteratur och Mme de Sévigné kunde träna upp sin formuleringsförmåga i samtal med tidens ledande författare: La Rochefoucauld, Corneille, Racine, Boileau, Mme de Scudéry, Mme de Lafayette (som också blev en livslång väninnna).