Litteratur i tid. Åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria.

Så lyder titeln på Arnes bok som utkom på Daidalos 2015 och som finns att köpa på www.daidalos.se

Så här lyder det första stycket:

Tiden känner vi alla till. Vi vet också att tiden kan sorteras i dåtid, nutid och framtid. Jag föreställer mig att våra liv äger rum i spelet mellan dessa tre dimensioner av tid. Någon gång har de flesta av oss tagit del i det omfattande tidsgrubblet: alla försök att komma underfund med vad tid är och som försöker fånga det där ständigt pågående utbytet mellan då, nu och därefter. Eller: vi har ansatts av tidsnöd, den där upplevelsen av att tiden är kort, att tiden inte räcker till. Jag gör ett antagande: att litteraturen har någonting att säga om tid och minne, om då, nu och sedan, om tidsnöd och tidspress och tidsklämmor, som inte sägs på annat sätt. Tidsgrubblarna försöker komma åt vad tid egentligen är, tidens essens, vilket betyder att de ägnar sig åt tidens metafysik. Litteraturen kan mycket väl ge plats för tidsmetafysik – Marcel Proust är ett vackert exempel, som jag tar upp i kapitel 2 – men i grunden är litteraturen  främmande för tidens metafysik. Litteraturen kan mycket väl handla om tid men framför allt är den i tid. När litteraturen arbetar med tid och minne är detta i första hand en praktisk aktivitet: i litteraturen gestaltas tidens fysik. Detta görs på flera sätt: redan den litterära organiseringen av språket innebär att tiden materialiseras, något som är särskilt påtagligt i lyrik och dramatik; i den berättande litteraturen omsätts dessutom tidens sekvenser i förändringar och förvandlingar som är lika fysiskt påtagliga som mentalt verksamma.

Här en länk till en vänlig recension