Robert Burton (1577-1640) arbetade hela sitt liv på ett enda verk: Melankolins anatomi, The Anatomy of Melancholy. Burtons Anatomi publicerades 1621 men verket fick en överraskande popularitet, Burton hann under sin livstid med ytterligare fem editioner och han passade varje gång på att lägga till nya lärda utläggningar och referenser. Till slut blev det – i den auktoritativa utgåva jag har använt till översättningen – en halv miljon ord över 1300 sidor. Anatomin har sedan dess fortsatt att komma ut, hyllas och ibland också hånas. Häromåret kom en nyutgåva som av en entusiastisk engelsk kritiker hälsades med utropet att ”Burtons Anatomi är den bästa bok som någonsin skrivits”. Det var naturligtvis en polemisk överdrift men säger en del om bokens plats i den engelska traditionen. Det säger också något om bokens alltomfattande ambitioner – samt att den fortfarande har något att säga oss. Dess plats utanför det engelska språkområdet är inte lika tydlig, vilket kan bero på att den är extremt svåröversatt. På svenska är denna volym den första översättningen, med undantag av det avsnitt jag ryckte loss, översatte och presenterade som ”Om övermått av studier och om de lärdes elände” i antologin Essä (2013).

I min översättning företar jag ett urval på ungefär en fjärdedel av den väldiga boken. Jag tror att jag därmed kan ge ett intryck av av Burtons stilkonst, av hans lärda utläggningar om melankolins alla varianter, därmed också av 1600-talets kultur och föreställningsvärld. Framför allt ett intryck av en författare som är lika lärd som lynnig och infallsrik, som idag hade varit en outtröttlig nätsurfare och bloggare – och som har lika originella som bitska och träffande saker att säga om melankolikerns tillstånd och människans villkor.

Boken kom ut på Atlantis 2019