Mimesis – en repetition

Denna ambitiösa och möjligen kryptiska titel syftar i första hand på det grekiska begreppet ”mimesis” – avbildning, efterbildning – som varit ett centralt begrepp i estetiken alltsedan Platon och Aristoteles. Med tillägget ”repetition” vill jag hävda att mimesis-begreppet har en temporal aspekt och att den som ”efterbildar” är dömd att komma ”efter” sin förebild, med alla de skiljaktigheter som betingas därav.

Jag undersöker inte detta begrepp teoretiskt och systematiskt utan i fyra fallstudier: Platon, Cervantes, Rousseau, Kierkegaard. Dock kommer jag förstås in på mycket av den klassiska såväl som den moderna och kanske särskilt post-moderna mimesis-teorin. Platon tog avstånd från den mimetiska konst som han själv tillämpade; Cervantes låter sin självutnämnde riddare imitera ett förlorat ideal; Rousseau utvecklar en dialektik mellan närhet och avstånd som sin version av mimesis-dialektiken mellan likhet och skillnad, Kierkegaard spelar med upprepningens begrepp i sin svårtolkade berättelse ”Gjentagelsen”. I samband med Kierkegaard-diskussionen behandlar jag också två av hans dekonstruktivt lagda kommentatorer: Jacques Derrida och Paul de Man.

 Boken är på 235 sidor och utkom 1992 på förlaget Symposion (www.symposion.se). Den finns också i en lätt bearbetad version på engelska (Theories of Mimesis, Cambridge University Press 1995) samt översatt till polska, Teorie Mimesis (Universitas 2002). En översättning till arabiska lär vara på väg.